Precis för ett år sedan.

Jag kommer aldrig glömma den här dagen, dagen för precis ett år sedan,

så när på några timmar.

Jag kom ner till Stockholm, den 16 november, på natten vid 01, till mammas lägenhet.

Jag hade svårt att somna efter den långa resan, men till slut så gick det.

Jag hade ställt klockan på ringning vid 8,

jag skulle åka direkt till mamma på sjukhuset,

det låg bara 5 minuter ifrån lägenheten.

Syrran kom ner till lägenheten, vid 8,20 med det fruktansvärda beskedet

att vår mamma hade dött strax efter 8 den här morgonen.

Dom hade ringt från sjukhuset och meddelat henne.

Vi satt i mammas soffa och grät i varandras armar.

Kan inte beskriva med ord, hur ledsen och förtvivlad jag blev.

Jag hann inte träffa mamma, innan hon slöt sina ögon.

Mamma dog alldeles ensam där i  sjukhusrummet, ENSAM !!!

Jag kan inte förlåta mig själv för att jag inte hann fram i tid.

 Jag försöker förlåta mig, men det går inte. Det dåliga samvetet gnager

i mig ständigt, det är något jag inte kan skjuta ifrån mig,

hur mycket jag än försöker. Alla säger du gjorde vad du kunde!

Nä … jag hann inte fram, hon skulle inte behövt vara ensam, lilla mamma.

Jag ville ju sitta bredvid henne och hålla hennes hand,

och säga att jag älskar henne och

att hon inte skulle vara rädd.

Precis som mamma gjorde för pappa när han slöt sina ögon,

den 9 dec. -99. Hon fanns där vid hans sida på sjukhuset, hon sov i en säng

bredvid hans, hon viskade i hans öra om och om igen, att hon älskade honom.

Personalen hade sagt till henne, att hörseln är det sista som lämnar människan när man dör.

Jag fanns inte där för min älskade lilla mamma.

När pappa vart sjuk, så hade jag lovat honom att ta hand om mamma!

Hur vart det med det löftet, jo jag hann inte fram. Nu tycker nog någon, att

"sluta anklaga dig", men jag vet inte hur jag ska gå till väga!

Jag är verkligen ingen självplågare med flit.

Detta gör så jäkla ont, som ett sår som inte vill läka.

Ingen som jag kan prata med om detta, därför skriver jag ner det i min blogg.

Den som inte vill läsa, behöver inte. Men jag måste få ur mig detta på någe vis.

Det sägs ju att man har ett sorgeår, det är idag det.

Men det tar inte slut, bara för det är sagt så.

Jag saknar dig så oerhört mycket Älskade Mamma, så mycket jag velat ha sagt till dig.

Men det är för sent. Jag älskar dig och kommer aldrig att glömma, våra fina och nära stunder.

Där i din lägenhet, när du kom hem från sjukhuset efter olyckan för ca. 2 år sedan. 

Då jag bodde hos dig, några månader, tills du kunde klara dig själv.

Jag och sov i sängen bredvid dig, vi såg på tv om kvällarna, vi satt och pratade

om allt mellan himmel och jord. Mysiga stunder, så nära varandra har vi nog

aldrig tidigare varit du och jag.

Den tiden med dig, är jag så oerhört glad för älskade mamma.

Jag vet att du aldrig skulle anklaga mig, för att jag inte hann till dig.

Men det är jag själv som anklagar mig för det, ingen annan gör det heller.

Jag vill inget hellre att jag ska förlåta mig själv,

men jag kan inte, jag har verkligen försökt.

Tiden får ha sin gång, kanske bleknar

denna fruktansvärda skuldkänsla med tiden.

Men minnet av dig älskade mamma, kommer aldrig att blekna.

Du kommer för alltid ha din plats i mitt hjärta.

Jag har tänt ett ljus bredvid ditt fotografi här bredvid mig,

där även pappas fotografi står.

Mina underbara föräldrar, jag älskar och saknar ER så himla mycket.