Vad ser ni, systrar?

Den här dikten är skriven av en äldre långvårdspatient i Skottland.
Hon såg inte ut att intressera sig för omgivningen utan satt mesta tiden och stirrade ut genom fönstret.
Efter hennes död hittades dikten bland hennes papper.Den ger oss alla en tankeställare.

Vad ser ni systrar, vad ser ni; säg?
Vad tänker ni inom er, när ni tittar på mig?
“en knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick
som spiller ut maten och inte ger svar,
när ni muttrar om henne som aldrig blir klar.
Ser inte ut att märka vad ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter er göra hur ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till".

Är det så ni tänker, när ni ser mig; säg?
ÖPPNA ögonen systrar, titta närmare på mig.
Jag skall tala om vem jag är,
som sitter här så still,
som gör vad ni ber mig och äter när ni vill.

Jag är ett tioårs barn med en far och en mor
som älskar mig och min syster, och min bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann,
med drömmar att snart få möta en man.
En brud nästan tjugo-mitt hjärta slår en volt,
vid minnen av löften jag givit och hållit.
Vid tjugofem — ännu har jag egna små
som behöver mig i hemmets lugna vrå.
En kvinna på trettio, mina barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de alla vuxna och alla flyger ut,
men maken är kvar, och glädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller vår dag,
åter har vi småttingar, min älskade och jag.

Mörka dagar faller över mig, min make är död.
Jag går emot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog med att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym, när man är gammal och krokig,
får en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna
Som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då uppfylls mitt medfarna hjärta.
Jag minns min glädje,
jag minns min smärta,
och jag älskar och lever om livet på nytt.
Jag tänker på åren de alltför få
som flytt
och accepterar kalla fakta att
inget kan bestå.
Om ni ÖPPNAR era ögon; systrar,
så ser ni ej
bara en knarrig gumma.

Kom närmare,
se MIG!

Jaha, nu var det morgon igen. Jag har sovit så dåligt inatt. Men det är ingen fara, jag kan ju lägga mig en stund mitt på dagen. Läste om en undersökning som gjorts  av Aftonbladet. Att sömnproblem är den nya folksjukdomen. Undrar vad det beror på, kan det bero på den tilltagande stressen, all yttre påverkan, reklam, alla prestationkrav, att man nästan tar sig vatten huvudet, m.m. Jag tänker på småbarnsföräldrar, hur orkar dom i dagens stressamhälle, man ska jobba heltid, har barnen på dagis hela dagarna, samtidigt ska man lyckas med sina barn, köpa dom finaste utrustningarna (typ. barnvagnar, barnvakten, olika bilbarnstolar m.m.) inget utav dom är billiga. Om man inte har råd med det bästa, hänger man inte med. Det finns för mycket måsten. Man får ångest över det man gjorde/eller inte gjorde i går, man oroar sig för morgondagen, istället för att leva i dag, i nuet. Småbarnföräldrarna är så slut efter jobbet, måste varva ner, sätter då barnen framför tv:n, istället för att umgås. Jag förstår det, men det borde inte vara så. Sina små barn har man bara till låns en kort tid, vips så är dom stora, njut mer av varandra. Livet borde vara en lugn händelsrik resa, inte att livet passerar som ett X2000 tåg. Om du sitter på det X2000-tåget. kliv av på nästa station, och stig på nästa snälltåg. Ta vara på varje dag, tänk varje morgonen när du stiger upp, oj vad rolig den här dagsturen ska bli. Gör något roligt, spännande, utvecklande varje dag. Och framför allt ta vara på varandra, uppskatta varandra, det du ger får du tillbaka. Nu vart det djupare än jag tänkt det, men jag menar det. Nu ska jag själv kliva på ett snälltåg, efter en god kopp kaffe. Ha det bra och sköt om er och varandra.  Tänk på att om du skänker någon ett leende idag, så blir det en kedjereaktion, den människan skänker då sitt leende till någon annan, och plötsligt är det igång, och du, det var du som startade det! 

Det här har jag stulit från ett annat krypin:

Låt oss leva efter mottot: "Livet skall INTE vara en resa ner mot graven med målsättningen att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp utan snarare en sladdning in från sidan med chokladkakan i en hand och vinet i den andra, med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker: "WOOHOO! - vilken jävla åktur!!!"

Det här är en liten fin berättelse som väcker en hel del tankar...............

När jag gick på mellanstadiet,
råkade jag i en häftig diskussion med en pojke i min klass.
Jag har glömt vad det hela rörde sig om,
men jag har aldrig glömt läxan jag lärde den dagen.
Jag var övertygad om att jag hade rätt och att han hade fel,
och han var lika övertygad om att han hade rätt
och att jag hade fel.

Vår lärare bestämde sig då för att lära oss en väldigt viktig läxa.

Hon tog fram oss och placerade oss framför klassen på varsin sida om katedern.
Mitt på katedern fanns ett stort runt föremål.
Jag kunde tydligt se att det var svart.
Hon frågade pojken vilken färg föremålet hade. "Vit" svarade han.
Jag kunde inte tro mina öron, han sa att föremålet var vitt,
det var ju svart!

Det blev ytterligare en diskussion mellan min klasskamrat och mig,
denna gång om föremålets färg.

Läraren bad oss byta plats med varandra och nu frågade hon mig vilken färg föremålet hade. Jag var tvungen att svara "vit".
Det var ett föremål med två olikfärgade sidor,
så vi hade rätt båda två!

Den dagen lärde jag mig en mycket viktig läxa;
Du måste stå i den andre personens skor och se med den andre personens ögon för att verkligen förstå dennes sätt att resonera

Nu ska jag berätta en liten fin tänkvärd berättelse......

Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg.
Hans pappa gav honom en näve med spik och
sa till honom att varje gång du blir arg
ska du gå bakom huset och slå in en spik i staketet.

Första dagen slog pojken in 37 spikar.
Efter några veckor lärde han sig kontrollera sin ilska
och antalet islagna spikar minskade hela tiden.
Han märkte att det blev allt lättare att kontrollera sin ilska.

Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång.
Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom då
att han skulle dra ut en spik ur staketet
varje dag då han inte blev arg.

Dagarna gick och efter en tid kunde pojken tala om för sin pappa
att det inte fanns en enda spik kvar i staketet.
Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet.
Där sa han till honom;
"Det var bra gjort min son, men titta på alla dessa hål.
Det här staketet blir aldrig vad det en gång varit.
När du säger något i vredesmod lämnar det just sådana här ärr kvar efter sig.
Som om du skulle sticka en kniv i en annan människa och dra ut den igen.
Det spelar ingen roll hur många gånger du ber om förlåtelse,
skadan är redan skedd.
En skada orsakad av ett ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag.

Komihåg att......
Vänner är sällsynta ädelstenar.
Dom gör dig glad och stöder dig i allt.
Dom lyssnar till dig då du har bekymmer,
berömmer dig och är alltid redo att öppna sitt hjärta för dig".